Igår utbildade jag och min kollega Truls Hallin anställda inom ett studieförbund i feedback med ett stärkande förhållningssätt. Vi ville stötta dem i att bidra till en varm och modig samtalskultur på arbetsplatsen och att hitta redskap för att ta upp saker med varandra direkt istället för att gå och irritera sig eller prata bakom ryggen på varandra.
För mig handlar feedback om att få möjlighet att förstå hur jag påverkar andra människor genom mitt beteende. Vi är inte tankeläsare. Om någon trampar mig på tårna så gör jag den personen en tjänst om jag berättar det. Då bidrar jag med information som bara jag har. Jag ger den andra personen möjlighet att agera annorlunda nästa gång och att lära sig någonting om sig själv. Med lite tur går vi båda stärkta ur den situationen. Feedback som framförs på ett genomtänkt och bra sätt stärker oss som individer och relationerna mellan oss.
En annan typ av feedback är berätta hur jag upplever någons prestation. Det gäller oavsett om min upplevelse är positiv eller negativ. Om jag är konkret och specifik och berättar precis vad det var som den andra personen gjorde eller sa och som jag gillade eller inte gillade, då skapar jag möjlighet till lärande. Att säga ”det där framträdandet du gjorde var fantastiskt” är snarare beröm än feedback. Om jag däremot säger ”det jag verkligen tyckte om med dit framträdande var att du uttryckte dig så tydligt, det var lätt för mig förstå vad du menade” är feedback. Det är tillräckligt specifikt för att den som tar emot min feedback ska kunna lära sig någonting av den.
Därmed inte sagt att beröm är dåligt. Tvärtom. Beröm kan stärka självförtroendet och höja värmen i våra relationer. Men för att verkligen utvecklas är feedback oslagbart.
Även när jag ger feedback på någons prestation så är det fortfarande mitt eget perspektiv jag bidrar med. Det handlar inte om att betygssätta någon. Jag sitter (oftast) inte inne med något objektivt facit. Däremot kan mitt perspektiv vara värdefullt för den andra personen, som en del av utvärderingen av prestationen.
Jag tror mycket på feedback som ett redskap för att bli mer ärlig, stärka relationerna, lära oss mer om oss själva och att utvecklas som människor. Men bara om den ges med respekt och under rätt förutsättningar. Att gå omkring och recensera människor till höger och vänster och berätta för dem hur de borde göra istället skapar lätt irritation. Invadera inte med din feedback. Ta reda på om det är läge, om den andra personen vill ta emot din feedback. Arbeta för att skapa förtroende och tillit och ge bara feedback om du har mandat att göra det. Och glöm inte att lyssna och ge dig tid att förstå den andres perspektiv också.
Att ge feedback är en konst. För att inte tala om att ta emot feedback. Det krävs mod för att verkligen ta in någon annans upplevelse av det du gör.
Igår fick deltagarna i vår utbildning träna på att ge varandra feedback med hjälp av påhittade scenarier. Det gav många insikter. En av deltagarna berättade att han hade blivit tveksam när jag sa att vi skulle träna på feedback. Dels för att han inte gillade ”teaterövningar” (det gör förresten inte jag heller, så jag har full förståelse för hans tvekan) och dels för att hans första tanke var att feedback knappast är någonting som man kan träna på. Han erkände villigt att han hade haft fel. Det gick mycket bra att träna på feedback och övningen visade sig vara värdefull.
Jag träffar deltagarna igen senare i höst. Då hoppas jag att de haft många tillfällen att träna, också i verkligheten.